Upplands Väsby kommun vill inte hjälpa Lucas med specialträning rapporterar DN. Ännu ett exempel där kommunala handläggare anser sig bättre skickade att avgöra vad som är skälig levnadsnivå för en invånare med funktionsnedsättning än personen själv eller, som i detta fall, föräldrarna. Jag vet att det handlar om stora kostnader för en kommun men en kommuns uppgift är att vara ett stöd till sina mest behövande invånare. Solidaritet kallas det!
I familjer där ett eller flera barn har svåra funktionsnedsättningar är föräldrarollen avsevärt mycket mer krävande och under mycket längre tid än för föräldrar till barn utan funktionsnedsättning. LSS (Lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning) finns som rättighetslag för att dessa familjer och andra med stora behov ska få ett kraftfullt och avancerat stöd. Att då behöva bedriva en rättsprocess i flera år för att få del av detta stöd är fullständigt orimligt.
Jag vet att de flesta kommunpolitiker vill att staten ska stå för fiolerna avseende LSS. LSS-utredningen, där jag var ledamot, fann nackdelar även med ett helstatligt kostnadsansvar och föreslog inte en sådan förändring i nuläget. Att kommunerna inte fått sin vilja igenom - än så länge - är inget skäl för obstruktion. Att sätta överklagande i system för att fördröja insatsen till personer med grava funktionsnedsättningar är ovärdigt ett välfärdssamhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar