Bio igår - Svinalängorna

När jag för några år sedan läste "Svinalängorna", Susanna Alakoskis debutroman från 2006, blev jag djupt gripen över de människoöden hon skildrade. Även om det var en roman så var händelserna inte orimliga att tänka sig ha hänt.

När så boken filmades hade jag lite svårt att bestämma mig för om jag ville se filmen eller inte. En film gör sällan en bra bok riktig rättvisa.

Men berömmen kring filmen och Pernilla Augusts regi fick mig att ändå gå och se den. Vilket skedde i går kväll. Och jag ångrar det inte för en sekund! Den motsvarade förväntningarna och nästan mer än det. Jag delar helt Expressens omdöme att filmen "berör på djupet och blottlägger hur komplicerade familjeband kan vara".

Skådespelarna var också fantastiska. Noomi Rapace, hennes fd man Ola och de övriga spelade på ett sätt så man som tittare kunde känna det som om man var där och bevittnade en verklighet.

Och verkligheten finns. Inte bara i dåtidens Ystad utan också i vår vardag, i vår kommun, i våra bostadsområden. Invandrare som sökt sig till Sverige med hopp om jobb, egen försörjning, ett nytt liv och en framtid för sina barn men där verkligen inte blir som man drömt. Eller kvinnan som försöker hålla ihop familjen trots att både hon och barnen far illa av makens alltmer tilltagande alkoholmissbruk. Eller kvinnan som i denna situation alltmer anpassar sig och själv tar till flaskan och lovar skicka barnen till skolan när socialtjänsten kommer på besök.

Jag undrar hur många av de som såg filmen igår samtidigt med mig kunde tänka sig att just under dessa timmar levs ett lika miserabelt liv någonstans i vår kommun. Att under dessa timmar kanske en kvinna och hennes barn med hjälp av polisen är på väg till en tillfällig fristad genom Kvinnojourens eller sociala jourens försorg.

Och kanske satt där någon som kände igen åtminstone delar av händelserna, kände igen oförmågan att stå emot spriten och förhoppningsvis nu tar kontakt med Beroendekliniken för att få hjälp.