Visar inlägg med etikett Socialliberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Socialliberalism. Visa alla inlägg

måndag 29 januari 2018

Utvidgat rökförbud

År 2005 förbjöds rökning på restauranger. Förbudet föranledde mycken diskussion kring för och emot bl a i min egen riksdagsgrupp, dåvarande Folkpartiet. Vad ska staten reglera av folks vanor och beteenden? Restauranganställda var klart för ett förbud. Att slippa vistas i en rökig miljö varje arbetspass var en stark önskan. Ganska självklart! Personer med allergier i olika grad var naturligtvis också för att rökning inomhus blev förbjudet.

För mig var frågan ganska enkel. Rökning är dåligt för människors hälsa. Ju färre möjligheter att röka desto större incitament till att sluta alternativt inte frestas att börja. Det var min egen erfarenhet.
Separata fikarum för rökare och icke rökare på min arbetsplats och förbud att röka på arbetsrummen förenklade rökavvänjningen och ledde så småningom till att jag helt slutade.

Ännu ett starkt skäl var min socialliberala inställning till frågan om vad staten ska bestämma kring människors val. Den enes frihet får inte innebära inskränkning av någon annans frihet. Inte alltid så enkelt att tillämpa men oftast ett bra rättesnöre.

Nu vill regeringen gå vidare med rökförbud på uteserveringar, tågperronger, busshållplatser, lekplatser och idrottsplatser. Så är förstås samma argumentation för och emot igång igen. Man kan tro att med sådana förslag så är Sverige den värsta "förmyndarstaten" av alla i världen. Men den som ser sig om i världen kan se att förbud för utomhusrökning på allmänna platser finns i USA, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Finland, Danmark, Norge och Island. Graden av förbud varierar något men förbud finns trots allt.

Att rökning är mycket skadligt vet nog flesta idag. Men att s.k. passiv rökning dvs att påverkas av omgivningens rökande också är orsak till sjukdomar och för tidig död är alla kanske inte lika medvetna om. På Folkhälsomyndighetens webbplats kan man läsa följande:
"Att utsättas för andras tobaksrök påverkar också hälsan negativt. Passiv rökning ökar risken för exempelvis lungcancer och hjärt-kärlsjukdom (U.S. Department of Health and Human Services 2014). I Sverige beräknades 2007 att passiv rökning årligen bidrar till 5–10 fall av lungcancer hos personer som aldrig rökt vanemässigt, samt ungefär 400 fall av hjärt-kärlsjukdom bland personer som inte röker eller har rökt tidigare (Socialstyrelsen 2009)."
Det är mot dessa fakta man ska se förslag om förbud på allmänna platser.

Den 20 februari förväntas regeringens proposition till riksdagen för behandling/beslut under våren. Så här skriver en klok riksdagsledamot, nämligen Barbro Westerholm (L) på Facebook den 26 januari:
"Här handlar det för mig att ta ställning i en fråga där den enes frihet står mot den andres ofrihet. Här prioriterar jag friheten för allergiker, människor med lungsjukdomar och andra som mår dåligt av rök att kunna gå på restaurang i en rökfri miljö.
Friheten för dem som vill njuta av att röka i samband med måltid har lägre prioritet för mig. Jag kommer att rösta för förslaget om rökfrihet på utomhusrestauranger i riksdagen."

lördag 5 januari 2013

Centern och socialliberalismen

När nu en arbetsgrupp inom Centern lagt fram ett mycket nyliberalt diskussionsunderlag för partiets framtida politik är det intressant att notera hur angelägna mer balanserade centerföreträdare är att betona partiets påstådda "alltid socialliberala" inriktning. Nu senast idag i Corren genom östgötadistriktets ordförande Gösta Gustavsson. Där skriver Gustavsson "Ända sedan 1910-talet då bondeförbundet startade har den socialliberala inriktningen varit tydlig."

På Centerns hemsida läser jag ur partiets program antaget vid ordinarie stämma 1919, alltså från den tid som Gösta Gustavsson refererar i dagens Corre:
 
Grundprogram. Bondeförbundet avser att vara en sammanslutning av Sveriges jordbruksbefolkning för främjande av egna sociala, politiska och ekonomiska intressen.

Låter inte som ett socialliberalt program för Sverige i mina öron.

Gustavsson refererar också till att begreppet "socialliberalism" myntades av Bertil Ohlin men glömmer att nämna att Ohlin var partiledare för Folkpartiet.
Upplysningsvis myntade Ohlin begreppet redan under sin tid som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund på 1930-talet.

Jag vet att Bondeförbundet och sedermera Centern i senare program beskriver politiska strävanden som kan uppfattas som socialliberala. Men i samma program finns också andra inslag, som inte känns bekväma för en socialliberal.
Det är kanske en av anledningarna till att försök att slå ihop Centern och Folkpartiet alltid stött på patrull.

Jag är väl medveten om att också i mitt parti finns personer som inte vill använda "socialliberal". Man tycker att det är tillräckligt att vara "liberal". Men begreppet "liberal" är ingalunda entydigt. Något som Gabriel Romanus beskriver i Frisinnad Tidskrift.

Jag har självklart ingenting emot att fler partier ansluter sig socialliberalismen. Men ett rimligt krav bör vara att ideologin då genomsyrar program och praktisk politik. Inte bara en läpparnas bekännelse för att det tycks låta bra i andras öron.

söndag 8 januari 2012

Medborgarnas valfrihet eller kommunernas?

I ett blogginlägg är omsorgsnämndens vice ordförande Eva Lindh (S) upprörd över att regeringen vill lagstifta om att det ska finnas möjlighet till valfrihet inom äldreomsorgen i alla kommuner.
Eva Lindhs upprördhet gäller att kommunernas valfrihet beskärs! Att i stället de äldres valfrihet ökar är för en trogen socialdemokrat ointressant.
För mig som socialliberal kommunpolitiker är det tvärtom. Medborgarnas valfrihet går före kommunens.
Däremot anser jag att regeringen bör se över vissa delar av LOV (Lag om valfrihet) innan den görs tvingande. Men kring detta har Eva Lindh och socialdemokraterna tydligen ingen åsikt.

onsdag 8 juni 2011

Att ställa upp även när det tar emot

Ja, så löd rubriken på min partikollega Claes Alméns och min artikel (se artikeln nedan) i Corren i fredags. Claes är FP-ledamot i bygg- och miljönämnden i Linköping. Artikeln kom till med anledning av att bygg- och miljönämnden medgivit ett privat företag att bygga ett behandlingshem för flickor på en tomt nära ett befintligt bostadsområde, vilket väckte oro.
Det är inte så ofta som det kommer invändningar mot omsorgsboende i vår kommun numera. Men benämningen "behandlingshem" ger uppenbarligen människor associationer till stökigheter, polisingripanden, "objudna" gäster osv.
Ett socialliberalt synsätt är naturligtvis att alla människor ska ha möjlighet att bo och leva i gemenskap med andra. Självklart ska grannar kunna ställa krav på att onormala störningar inte ska förekomma. Det är ett krav som vi alla ska kunna förvänta oss i vår boendemiljö, eller hur? Trots det så vet vi alla att det kan förekomma även med "vanliga" grannar.

Här kan Du läsa vår artikel.
Omsorgsboenden av olika slag ska vara ett naturligt inslag i våra bostadsområden. Den ståndpunkten framför folkpartisterna Claes Almén och Linnéa Darell med anledning av det planerade boendet i Vårdsberg.

I samband med att nya omsorgsboenden ska startas finns det ibland starka åsikter från de boende i området. Även om det är förståeligt att det okända skapar oro så får det aldrig innebära att vi vänder ryggen till dem som behöver samhället mest.
Det planerade boendet i Vårdsberg är det senaste fallet där boende i området är oroliga inför tanken på vårdplatser i deras närhet. Vi ser ibland samma reaktioner när man ska bygga exempelvis andra sorters omsorgsboenden och boenden för flyktingbarn.
Det är den mest naturliga reaktion i världen att som förälder vilja skydda sina barn. Vilken förälder har inte vid något tillfälle ringt sin läkare eller skyndat till akuten när ens barn bara har hosta? Även om omsorgsboenden sällan påverkar tryggheten i området, så finns oron där tills man fått facit i hand.
Men vi är alla överens om att samhället ska hjälpa dem som behöver stöd. Vi har som medmänniskor en moralisk plikt att hjälpa när vi kan. Vi har också ett egenintresse av att hjälpen finns. Det kan nästa gång vara en närstående som mår dåligt och behöver en vårdplats, eller man kan själv drabbas av en olycka och behöva samhällets stöd i form av annat boende än det egna hemmet. Självklart ska den hjälpen ges.
Det innebär att många av oss kommer att leva nära olika slags boenden. Deras förekomst i våra livsmiljöer är ett resultat av det välfärdssamhälle som de flesta svenskar är glada över att leva i. Nästan alltid kommer dessutom farhågorna på skam. Den trygga närmiljön visar sig i efterhand inte ha förändrats av den nya verksamheten.
Vi kommer därför att även i framtiden arbeta för att omsorgsboenden av olika slag ska vara ett naturligt inslag i våra bostadsområden. Det kommer ibland att ta emot, men i slutändan vill vi alla leva i ett samhälle där hjälp ges till den som behöver och att det sker i gemenskap med andra.





söndag 9 januari 2011

Söndagsreflektioner

Bläddrar och läser i lördagens tidningar sånt som jag inte hann igår.
Bland annat fastnar jag för rubriken i DN/Ekonomi "På Ica är handikapp inget hinder". Artikeln handlar om att Ica men även hamburgerkedjan Max och tjänsteföretaget Sodexho målmedvetet satsar på jobb till personer med funktionsnedsättning.

Bra! Ska ta med mig detta i mitt uppdrag som ordförande i omsorgsnämnden för att se vilket samarbete som kan utvecklas lokalt.

Skickar dessutom en uppmaning till DN att i fortsättningen inte beskriva personer med funktionsnedsättning som "funktionshindrade". Det är den miljö som personerna vistas i som skapar hinder - inte personerna själva. Läs gärna om de olika begreppen på Socialstyrelsens hemsida.

Helena Bross och Ulla Föhrer skriver på DN-debatt att elever med läshandikapp diskrimineras i grundskolan. En orsak sägs vara att flertalet av Sveriges skolor bryter mot skollagen, eftersom dessa elever inte får det studiestöd inklusive lämpliga läromedel som de behöver.

Sorgligt! Jag hoppas att det är bättre förutsättningar i min kommun, eftersom här finns ett Språkpedagogiskt centrum där det tidigare Dyslexicentrum ingår.

Under veckan har FP:s respektive C:s ungdomsförbund lyft frågan om att slå samman partierna Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet. De båda ungdomsförbundsordförandena frågar i en artikel på Newsmill: "Finns det något egenvärde av två liberala partier?"

Min reflektion är att det skulle det inte vara om partierna vore helt lika. För mig skiljer sig vi i FP från C (och andra som vill benämna sin politik som liberal) genom att vi betonar socialliberalismen. Det påverkar naturligtvis politikens innehåll på ett antal områden.

Jag känner ibland en oro - och även irritation ska medges - över att en del partikollegor inte vill använda begreppet "socialliberalism". Det gläder mig att vår partiledare Jan Björklund på senare tid har blivit alltmer tydlig på den punkten. I Nyhetsbrevet i samband med partirådet som behandlade valanalysen skriver han "Vi ska gemensamt ta fram ett program för hur vi med en modern socialliberal politik tar oss an globaliseringens utmaningar".

Jag hör till de medlemmar som valde Folkpartiet för att där förenas den liberala friheten för individen med ett socialt samhällsansvar. Under alla år jag har varit politiskt aktiv och på nära håll sett andra "liberala"partiers politik har jag inte någon gång känt en så stor intressegemenskap att jag skulle kunna kalla dess företrädare "partivänner". Detta trots möten och samarbete med många personer med engagemang för ett socialt samhällsansvar på olika områden.