WHO granskar influensalarm

På Aftonbladet läser jag ett meddelande från TT-Reuters med rubriken "WHO granskar influensalarm". Meddelandet handlar om ifrågasättande från olika håll om WHO överdrivit riskerna beträffande sjukdomsutbrottet. Till exempel vill Europarådet veta om läkemedelsföretag har förmått statligt hälsoansvariga att lägga mer pengar än vad som behövts på att lagra vaccin.

Ja, hur förhåller det sig med denna svininfluensa egentligen? Jag hade funderingar kring detta kopplat till den hysteriska information som lämnades i vårt land inte bara av media utan även av myndigheter redan i augusti (se blogginlägg den 21 augusti) och jag var inte ensam om dessa tankar. Jag skrev bland annat att hur hela denna vaccineringsapparat än slutar, så är det nödvändigt med en offentlig resultatredovisning kring genomförda vaccineringar och hur omfattande hotet verkligen varit.
Tyvärr tror jag inte att en total redovisning kommer. Inte ens om WHO-granskningen skulle komma fram till det som Europarådet tycks befara. Det senaste vi hört i Sverige är, att så många vaccinerats så att om det skulle bli ett stort utbrott senare, så blir få sjuka.
Vi får hoppas 3 miljarder kronor gjort långsiktig nytta. För i det korta perspektivet tycks det tveksamt.

Positiv särbehandling på högskolan avskaffas

Idag skriver högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) på DN-debatt att han och Alliansregeringen föreslår avskaffande av den positiva särbehandlingen vid antagning till högskoleutbildningar. Utbildningssystemet ska öppna dörrar - inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor, skriver Krantz. Så sant, så sant. Det kan låta bestickande med begreppet positiv särbehandling men resultatet har inte varit positivt. Bra att systemet nu förändras.
Andra som bloggat om detta förslag är Mark Klamberg och Per Altenberg.

Tomma tunnor skramla mest = Mona Sahlin på GP

I dagens GP beskriver Mona Sahlin allt vad socialdemokraterna påstår sig vilja göra för att åstadkomma fler jobb om de får väljarnas förtroende efter höstens val. Men vilken trovärdighet har hon och partiet med sina löften? De satt vid makten tolv år i streck och hur såg det ut i Sverige efter dessa år? Hög arbetslöshet, över en halv miljon människor ofrivilligt förtidspensionerade varav många unga, som efter en första sjukskrivningsperiod rekommenderades att träda ut ur arbetslivet, ett stort antal unga som lämnade skolan utan fullständiga betyg och därmed missade möjligheten till en fot in på arbetsmarknaden. Det var facit av tolv år med s-regering på jobbområdet.

Alliansens jobbsatsningar har givit resultat men på grund av finanskrisen så är arbetslöheten åter på en hög nivå. Något som Sverige inte är ensamt om. Att vi har en hög ungdomsarbetslöshet hänger bland annat ihop med att så många har en undermålig skolgång. För även om Alliansregeringen med Jan Björklund (FP) som utbildningsminister har förändrat skolan till den kunskapsskola, som Sverige behöver, så dröjer det åtskilliga år att få genomslag i form av resultat. Under ytterligare ett flertal år framöver kommer elever, som inte fått rätt stöd från början av sin skolgång, att lämna skolan dåligt rustade för arbetslivet.

Mona Sahlin skriver i artikeln, att utbildning är det mest effektiva sättet att långsiktigt höja sysselsättningen. Ja, precis Mona, så är det. Men den utbildningen måste människor få med sig redan från grunden. Vuxenutbildningen ska användas för att ge människor en chans att få ett nytt jobb genom att uppdatera kunskaper eller att skaffa sig nya. Att först acceptera att ett stort antal ungdomar inte får chansen redan i ungdomsskolan och sedan lappa och laga genom vuxenutbildningen något år efter avslutad ungdomsskola är inte vare sig mänskligt eller ekonomiskt särskilt klokt.

Arbetsförmedlingen ska bli en Kompetensförmedling, enligt Sahlin. Att arbetsförmedlingen inte fungerat till vad namnet säger att den ska vara har varit känt i årtionden. Men några förändringar gjorde inte s-regeringen under sin tolvåriga regeringstid. Jag är inte helt nöjd med Alliansens något begränsade förändringar heller. Men effektiviteten är i alla fall bättre nu än på många, många år.

Det personliga ansvaret

Jag har under helgerna läst Ann Heberleins bok "Det var inte mitt fel/Om konsten att ta ansvar. Heberlein skriver att den viktigaste rättigheten en människa har är rätten till sitt värde som människa med allt vad det betyder av frihet och beskydd. Men, fortsätter hon, att vara människa betyder också skyldigheter. Den främsta skyldigheten en människa har är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar. Att förvänta sig att människor tar ansvar för sina handlingar är att respektera dem i stället för att se dem som hjälplösa individer och offer.

Jag kommer att tänka på bokens innehåll idag när jag läser i Aftonbladet om hur människor inte kan motstå frestelsen att handla på rea, trots att de inte har råd. Det är lätt att få känslan av att handlarna skulle ha avstått från att marknadsföra rean. Och visst kan marknadsföring av olika slag ibland upplevas vara alltför aggressiv. Men så länge man vänder sig till vuxna människor så måste reklammakarna kunna förvänta sig att folk själva avgör om man ska låta sig frestas eller inte.

En annan bild, som kommer för mig, när jag tänker på människors ansvar, är organisationen Friends nya reklamfilm, som sänds på TV. Filmen heter "Tillsammans" och har budskapet att vi alla måste stå upp mot mobbningen. Min reflektion är att varje individ måste ta sitt ansvar att reagera för att åstadkomma begreppet "tillsammans", vilket också speglas i filmen. För varje person som reagerar mot den stöddige killen (mobbaren) så inser han att han gör fel mot kamraten.

Yttrandefrihet i offentligt finansierad verksamhet

Yttrandefriheten i Sverige är grundlagsreglerad. För offentliganställda finns dessutom en meddelarfrihet, vilket betyder att arbetsgivaren inte får efterforska vem eller vilka, som lämnat information till bland annat media om missförhållanden i en verksamhet. När offentligt finansierad verksamhet, som t ex äldreomsorg, utförs av företag genom avtal med kommunen, är detta skydd inte lagreglerat.
I Linköping skrivs dock in i avtalen med varje entreprenör, att meddelarfriheten ska gälla och att ingen får straffas för att lämnat uppgift om missförhållanden.

Därför blev jag mycket besviken över att läsa i Corren om vårdpersonal som inte vågar berätta. Och detta sägs gälla även när verksamheten drivs av den kommunala egenregin. Detta måste diskuteras med utförarna.

Avlyssning och kontroller - och ändå händer det, som inte ska hända

På juldagen hände det som inte borde kunna hända. På ett flyg mellan Amsterdam och Detroit hade en terrrorist utrustad med sprängämnen lyckats komma ombord. Här har vi alla, som flugit de senaste åtta åren, kontrollerats och kontrollerats igen. För att inte tala om de begränsningar kring vad vi får ha i handbagaget. Det mesta, som flyter, tycks vara möjligt att göra sprängämne av sedan man kommit ombord.

Jag menar inte att raljera över att flygsäkerheten skärpts i en värld där terrorhot är en realitet. Vad jag vill uppmärksamma är att vi inte ska tro att vi är totalt säkra, att aldrig något kan hända. Läs gärna Peter Wolodarskis ledare i söndagens DN "00-talet i retur". Den beskriver utomordentligt väl hur lätt det är att invagga oss människor i en falsk trygghet.

Jag ser vissa paralleller till debatten om kameraövervakning ur ett trygghetsperspektiv. Om det bara finns övervakningskameror vid skolor, på bussar/spårvagnar och på gator och torg förväntas allmänheten känna sig trygg. Det är argumenteringen från kameraförespråkarna.
Jag har skrivit om detta tidigare bland annat när BRÅ presenterade en undersökning i höstas.
Det samhället vinner med kameraövervakning är att när ett brott redan begåtts, så kan en kamerabild göra det lättare och snabbare att få tag i brottslingen. Och det är naturligtvis ingen nackdel, tvärtom. Men det ökar inte tryggheten för folk i allmänhet.

Bristande behandling av benskörhet

Benskörhet/Osteoporos är det medicinska området för äldre som har den största underbehandlingen, säger geriatrikprofessor Dan Mellström i en DN-artikel idag (länk saknas). Detta trots att behandlingen är billig, effektiv, säker och känd sedan 10 år tillbaka. Kvinnor drabbas i högre grad än män.
Sämst på att uppmärksamma benskörhet och att ge behandling är landstingen i Stockholm, Blekinge och Östergötland (Corren 4/1-10).

En uppmaning till landstingspolitikerna i Östergötland är alltså på sin plats! Ett ypperligt tillfälle för alla kvinnliga landstingsråd/-ledamöter att göra en insats för sina östgötska systrar. Ingen kan väl klaga på kostnaden, som lär vara ca 1000 kronor per år och patient.