Barnfattigdom i Sverige, eller?

Organisationen BRIS (Barnens Rätt I Samhället) meddelar idag att man slutar använda begreppet "barnfattigdom". Istället kommer BRIS att tala om "ekonomisk och social utsatthet".

Jag tror det är en klok förändring. Diskussionen har alltför ofta handlat om de olika definitionerna "relativ fattigdom" och fattigdom i termer av kronor och ören. Även om BRIS nu ändrar beskrivning efter TV-programmet Uppdrag Granskning så tycker inte jag att det är rätt att generalisera såsom görs i programmet. Men det är ju typiskt UG - svart eller vitt och vi vet bäst.

Att det finns och alltid har funnits barn som far illa även i Sverige är en sanning om än besk. Varje individ har ett ansvar för sitt eget och sina barns väl och ve. Socialtjänst, andra samhällsfunktioner och frivilligorganisationer kan inte skydda barn i alla livets skeden från att fara illa.

Men säkert kan mer göras. För att så ska ske måste också informationen om förhållandena vara så korrekt som möjlig. Annars är risken att den breda allmänheten slår dövörat till. Något som jag kan se händer även idag. Människor bor, arbetar och umgås med likasinnade och insikten om att andra har det annorlunda och framförallt varför saknas ofta. Därför hade det varit bra om Uppdrag Granskning också belyst det som några av de intervjuade personerna uttryckte nämligen att de här barnen som BRIS och Rädda Barnen beskrivit som fattiga faktiskt far illa men inte i första hand p g a brist på mat och kläder. Även om det också förekommer.

Bra i EskilstunaKuriren om personlig assistans

Onsdagens blogginlägg handlade om mitt svar på Correns tidigare ledare kring personlig assistans.
Idag kan jag med glädje konstatera att det finns andra ledarskribenter med betydligt mer genomtänkta åsikter i samma fråga. Tack Åke Wredén för tipset om Eskiltuna Kuriren.
Debatten lär fortsätta.

Personlig assistans

Idag var mitt svar till Correns ledare (4/1 -13) publicerat i nämnda tidning.
Läs hela svaret här.

Olika debattörer och nu också Correns ledarsida (4/1 -13) har under de senaste månaderna uttryckt oro över kostnadsutvecklingen för personlig assistans.  Man skulle kunna tro att debatten föranletts av de bedragare som upptäckts och som naturligtvis förtjänar både stränga straff och kraftfulla fördömanden.

Till viss del kanske debatten härrör från dessa avslöjanden. Men andra påståenden infinner sig, som oroar och upprör personer med omfattande funktionsnedsättningar och deras anhöriga. En oro och upprördhet som jag delar.  

Corren redovisar en kostnadsökning över åren men ingen som helst analys över tänkbara orsaker. Som till exempel att en enig riksdag 2001 beslöt att alla som beviljats personlig assistans före fyllda 65 år skulle få behålla den även efter 65 år. I beslutet ingick även att de som tidigare mist sin assistans på 65-års-dagen kunde återfå den.  Regeländringen förklarar 23 % av ökningen av antal brukare efter 2001 (SOU 2008:77 sid 176). I december 2011 var drygt 15 % av mottagarna 65 år och äldre, medan motsvarade siffra januari 2002 var 7,6 %. Gruppens storlek har mer än trefaldigats under perioden (Rapport 2012:18 Inspektionen för socialförsäkringar, sid 51).

Jag har inga invändningar mot riksdagsbeslutet 2001. Men det är ett av skälen till att analys behövs när Correns ledare påstår att ”utgifterna ökar hejdlöst”, vilket ger intryck av att ingen vet varför.  Analys behövs också för att se om det skett kostnadsminskningar på andra områden i samhället genom möjlighet till personlig assistans. I LSS-kommittén försökte vi få fram sådana samhällsekonomiska effekter men tvingades konstatera att det behövs mer statistik, studier och forskning.

Corren avslutar ledaren med att påstå att för vissa funktionshindrade skulle gruppboende vara bättre än ensamboende med dygnet-runt-passning! Skribenten tycks inte veta skillnaden på ”passning=tillsyn och omsorg” och personlig assistans. Det sistnämnda möjliggör för personer även med omfattande funktionsnedsättningar att kunna arbeta, studera, vara föräldrar, delta i förenings- och andra samhällsaktiviteter, d v s leva som andra trots sin funktionsnedsättning. Dessutom har Sverige åtagit sig att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där artikel 19 ger valfrihet i boende.

Året var 1963

Vilket år! Såg nyss SVT-programmet och mindes det mesta. Åtminstone de största händelserna. Mordet på Kennedy förstås. Och Martin Luther Kings fantastiska tal "I have a dream". Det tog 45 år att få en färgad president i USA.
Och i Sverige greps Stig Wennerström, en av de värsta spionerna. Och Beatles kom på turné.

Vad jag inte minns är smittkoppsepidemin. Och inte heller att det var strejk på Systembolaget. Men jag hade ändå inte fått handla, så varför bry sig.

Filmen Kvarteret Korpen. Och första kvinnan i rymden.

Och svinryggsfrisyrerna. Så såg jag också ut. Mitt tjocka, långa hår passade bra till sådana uppsättningar. Som jag något år senare klippte av till ungefär samma längd som idag.

Centern och socialliberalismen

När nu en arbetsgrupp inom Centern lagt fram ett mycket nyliberalt diskussionsunderlag för partiets framtida politik är det intressant att notera hur angelägna mer balanserade centerföreträdare är att betona partiets påstådda "alltid socialliberala" inriktning. Nu senast idag i Corren genom östgötadistriktets ordförande Gösta Gustavsson. Där skriver Gustavsson "Ända sedan 1910-talet då bondeförbundet startade har den socialliberala inriktningen varit tydlig."

På Centerns hemsida läser jag ur partiets program antaget vid ordinarie stämma 1919, alltså från den tid som Gösta Gustavsson refererar i dagens Corre:

 

Grundprogram. Bondeförbundet avser att vara en sammanslutning av Sveriges jordbruksbefolkning för främjande av egna sociala, politiska och ekonomiska intressen.

Låter inte som ett socialliberalt program för Sverige i mina öron.
Gustavsson refererar också till att begreppet "socialliberalism" myntades av Bertil Ohlin men glömmer att nämna att Ohlin var partiledare för Folkpartiet.
Upplysningsvis myntade Ohlin begreppet redan under sin tid som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund på 1930-talet.

Jag vet att Bondeförbundet och sedermera Centern i senare program beskriver politiska strävanden som kan uppfattas som socialliberala. Men i samma program finns också andra inslag, som inte känns bekväma för en socialliberal.
Det är kanske en av anledningarna till att försök att slå ihop Centern och Folkpartiet alltid stött på patrull.

Jag är väl medveten om att också i mitt parti finns personer som inte vill använda "socialliberal". Man tycker att det är tillräckligt att vara "liberal". Men begreppet "liberal" är ingalunda entydigt. Något som Gabriel Romanus beskriver i Frisinnad Tidskrift.

Jag har självklart ingenting emot att fler partier ansluter sig socialliberalismen. Men ett rimligt krav bör vara att ideologin då genomsyrar program och praktisk politik. Inte bara en läpparnas bekännelse för att det tycks låta bra i andras öron.

SVT om Jan Stenbeck

Slog tyvärr på TV-n lite för sent och såg därför bara sista halvan av SVT:s serie om Jan Stenbeck. Varför bloggar jag om det? Jo, därför att det första jag såg var hur Stenbeck utmanade Televerket om mobiltelefoni genom sitt företag Comviq.
Måste varit evigheter se´n? Nej, inte alls. Slutet av 1980-talet. Den borgerliga regeringen, som tillträdde 1991 blev räddningen. Televerkets monopol bröts!

God fortsättning på 2013

Nytt år och nya löften? Nja, tveksamt. Beteendevetare berättade på ett av nyhetsprogrammen om hur dåliga de flesta av oss är på att fullfölja dessa nyårslöften. Det var väl knappast någon nyhet men skönt att återigen få bekräftat att man inte är sämre än andra.

Men i stället för löften kan man väl säga att man sätter upp mål för det nya året på några områden. I stället för att lova att gå ner i vikt så är målet en bättre kosthållning och mer tid på min ganska nya motionscykel (fick den i födelsdagspresent i höstas). Har faktiskt kommit igång riktigt bra nu under helgerna. Cykel och hantlar är en bra kombination.

Har också fortsatt röjningen i mitt hemmaarbetsrum, som jag påbörjade på sommarsemestern. Nu gäller det "bara" att inte låta högarna växa alltför mycket igen. De där tidningsartiklarna som jag egentligen vill läsa ska antingen bli lästa eller slängas efter några veckor även om de inte blivit lästa då.

Se där några löften eller kanske mål inför det nya året ändå.

Min parti- och kommunalrådskollega Carina Boberg redovisade flera spännande mål i sitt nyårstal. Ett var att gå på alla matcherna i sommarens EM i damfotboll som bl a kommer att spelas på Linköpings nya fotbollsarena. Det ska jag också försöka göra. Och många, många andra också hoppas jag. Damfotboll är precis lika mycket fotbollsfest som nånsin herrfotbollen. I Linköping är dessutom tjejerna det bästa laget.

Ett annat av Carinas mål var att fortsätta jobba för vår demokrati. Det absolut viktigaste målet! Hennes uppmaning till oss alla Linköpingsbor att bidra till det arbetet hoppas jag att också alla tar till sig.

Vid en koll på nyhetssidorna i morse (eller rättare ett stycke in på dagen - jag firade också nyår) konstaterar jag många fall av misshandel och en del annat elände, som polis, sjukvård och sociala jourer haft att ta hand om. Och sannolikt också kvinnojourerna, tyvärr. Att det ska vara så svårt att hantera alkohol i måttliga mängder! För det ju denna överkonsumtion som ställer till det.