tisdag 19 mars 2013

Det räcker inte med en ursäkt, Billström

De senaste veckorna har migrationsminister Billström gjort ett antal uttalanden som går stick i stäv med asyl- och migrationspolitiken som den regering han företräder står för. Det senaste var hans uttalanden om vilka som, enligt Billström, gömmer flyktingar.
Nu har han tvingats be om ursäkt och hans partiledare, statsminister Fredrik Reinfeldt, har givit honom en varning eller ska man kalla det "en andra chans".
Det är säkert inte lätt att hitta en ny migrationsminister för det är en utsatt post. Men det kan väl ändå inte vara omöjligt att moderaterna måste behålla en person, vars syn på människors lika värde mer tycks höra hemma hos Sverigedemokraterna än hos hans nuvarande parti?
Inte heller är det bara en fråga för (M). Billströms agerande skadar tilltron till hela regeringens migrationspolitik. Jag är glad att min partiledare Jan Björklund markerade igår (DN).

Egentligen borde Billström aldrig blivit Alliansregeringens migrationsminister. När diskussionerna åren 2002-06 handlade om behandlingen av apatiska flyktingbarn och om flyktingamnesti var samme Billström den som gjorde gemensam sak med socialdemokraterna i strid med alla övriga riksdagspartier (FP, C, KD, MP och V).

Det var pinsamt att samme Billström efter regeringsskiftet 2006 utsågs till migrationsminister. Och det är idag än mer pinsamt att han får sitta kvar. Moderata ministrar som inte betalat TV-licensen har tvingats avgå. Men en minister som uttalar sig i sådana ordalag som Billström gjort de senaste dagarna får "en varning" (DN).  Det är helt oacceptabelt!

söndag 3 mars 2013

Lag om Valfrihet - obligatorisk eller ej?

Två moderater presenterar på DN-Debatt idag några förslag ur partiets Välfärdsrapport. Mest uppmärksammat är markering av att LOV (Lagen om Valfrihet) inte bör bli obligatorisk att följa för  kommunerna. Något som Alliansregeringen signalerat tidigare.

Lagen har funnits några år och många kommuner tillämpar den framförallt inom hemtjänsten. Även i en del andra verksamheter som t ex Daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättning används LOV. Däremot är det bara ett fåtal kommuner som tillämpar lagen för att uppnå valfrihet i vårdboende för äldre och gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Anledningen till detta är att nuvarande lagstiftning inte till fullo fungerar bra på boendeområdet.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska redovisa förslag till förbättringar senast i början av nästa år.

I Linköping tillämpas LOV inom hemtjänst och inom Daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning. I Alliansen har vi ambitionen att använda LOV också inom vårdbostäder. Men flera lokala utredningar har visat på svårigheter med nuvarande lagstiftning. Ett antal frågeställningar behöver bli besvarade, vilket vi har informerat regeringens utredare om. Bland annat måste nya LOV ge fortsatt möjlighet för en kommun att ha inflytande över planering för och tillgång till vårdboenden. Marknaden i all ära men den kan inte ges ett 100-procentigt ansvar för att gamla människor och personer med funktionsnedsättning får den bostad som socialtjänstens biståndsbedömare beviljat dem. Där behöver den lokala politiken kunna ta ansvar för en långsiktig planering utifrån bl a demografiska förändringar och sedan kunna ställas till svars av medborgarna.

Personligen är jag anhängare av att betydligt öka medborgarnas inflytande på den kommunala servicen inklusive ökad valfrihet. Men jag är inte - i varje fall inte i dagsläget - helt övertygad om att den bästa lösningen är en för kommunerna tvingande lagstiftning. Återstår att se vad regeringens utredare kommer med för förslag till regelverk av den framtida LOV.

Meddelarfrihet för anställda inom privata utförare på välfärdsområdet är en annan fråga, som måste lösas via lagstiftning. Idag har anställda inom offentlig verksamhet ett skydd mot repressalier vid användandet av meddelarfriheten. Många kommuner, bl a Linköping, har meddelarfrihet inskriven i kravspecifikationer och avtal med privata utförare. Dock ger denna lösning inte ett fullgott skydd för anställda utan de behöver ett lagreglerat skydd. Frågan har tidigare utretts och avfärdats som svårlöst. Diskussionen landar alltid i var gränsen ska gå för vad som är att betrakta som affärshemligheter hos privata välfärdsföretag.
Jag menar att tjänster som finansieras med allas våra skattepengar inte kan undgå insyn i vardagsutförandet. Nu lär det finnas en ny utredning på gång och jag utgår från att den presenterar förslag som både tjänar sitt syfte och är genomförbara.
Jag blir dock lite undrande över vad moderaterna tänker sig när de i dagens debattartikel skriver att de "stöder det arbete som pågår kring att öka personalens meddelarfrihet". Vad menas med "att öka"? Är det ett fullgott skydd eller något mittemellan? Jag menar att det enda rätta att säga är att personalen ska ha samma meddelarfrihet och framförallt samma skydd vid användandet av den som de har i offentligt driven verksamhet.

söndag 24 februari 2013

Varför är färre brottslingar i svenska fängelser ett problem?

DN rapporterar idag att det är färre brottslingar i svenska fängelser än tidigare år. Kommentarer från politiskt håll tyder på att nyheten är en negativ nyhet?! Skulle man inte kunna tänka sig att det begås färre brott? I varje fall sådana som leder till fängelse. Eller att rättsväsendet insett att många brott - i varje fall av mindre allvarlig art - bättre sonas genom samhällstjänst och/eller fotboja.

Många fd brottslingar - inte minst yngre - vittnar om att de lärdomar man fått av fängelsetiden är hur man begår nya brott. Forskning visar också att fängelsestraff inte förhindrar brott i den utsträckning som många vill tro.

Det finns naturligtvis allvarliga brott, där fängelse är självklart och under lång tid dessutom. Samhället måste genom lagstiftning och rättsväsende markera sitt stöd för oskyldiga brottsoffer och markera avståndstagande från brott.

Men även i dessa fall är det nödvändigt att ordet "vård" i kriminalvård ges en reell innebörd. Att bara sätta en människa i fängelse utan goda möjligheter till rehabilitering leder inte till en brottsling färre på sikt. Det är också nödvändigt att frigivningen förbereds väl. Arbete och bostad är A och O.

Min absoluta tro är att med rehabiliteringsinsatser under fängelsetiden och förberedelser inför frigivningen kommer Sverige att ha än färre brottslingar i fängelse genom att återfallsförbrytarna minskar drastiskt.

torsdag 21 februari 2013

Kommunens överskott behövs till kommande investeringar

Linköpings kommun har en stark och välskött ekonomi. Under flera år har bokslutet visat överskott. För 2012 blev det 398 mkr. Samtidigt ger Svensk kommunrating för tredje gången i rad Linköping högsta finansiella betyg. Till saken hör också att kommunen har regionens lägsta skatt (30,25 inkl Landstingets 10,27).

Bokslutsöverskottet har uppkommit genom framförallt
  • återbetalning av premier till AFA försäkring (ägs av arbetsmarknadens parter)
  • kommunens finansiella placeringar som ökat i värde
  • något lägre befolkningsökning än prognosticerat ledde till lägre kostnader
  • olika kommunala verksamheter fick totalt ett överskott på ca 40 mkr
Överskottet är alltså till absolut största delen engångspengar d v s de går inte att använda till löpande driftkostnader. Kommunen står inför stora, långsiktiga investeringar i infrastruktur (bl a järnvägssatsningen Ostlänken), ny simhall och ny ridsportanläggning. Varken nuvarande simhall eller nuvarande ridsportanläggning kommer att kunna användas särskilt länge till.

Kommunen har inga lån och tack vare de senaste årens överskott kan nu omfattande investeringar till nytta för Linköpingsborna många år framöver genomföras utan påfrestningar på verksamheter t e x skola, vård och omsorg.

Den del av överskottet 2012 som utgörs av återbetalade försäkringspremier kommer att användas till kompetensutveckling av personal inom skola, vård och omsorg.

Mot denna bakgrund är det med viss förvåning jag läser dagens ledare i ÖstgötaCorrespondenten med rubriken "Sluta överbeskatta Linköping!" Som synes ovan så är det inte verksamhetsöverskott som generas i bokslutet. Nu skulle man förstås kunna påstå att verksamheterna är så ineffektiva att det därför inte blir några direkta överskott. Mot det talar att t ex äldreomsorgen i Linköping har bland de lägsta kostnaderna i landet samtidigt som nöjdheten bland de äldre är bland den högsta i landet utifrån Socialstyrelsens öppna jämförelser. Efter tjugo år av regelbundna upphandlingar på vård- och omsorgsområdet och omfattande konkurrens på skolområdet genom många friskolor så torde effektiviteten vara hyggligt god på i stort sett alla områden.

Ledaren föreslår att de vinstrika kommunala bolagen bör säljas eftersom kommunala bolag är en "hybrid mellan politik och affärsdrivande verksamhet". Jag delar beskrivningen av företeelsen kommunala bolag. Men jag vet att den inte delas Linköpingsborna. Jag och några partikollegor drev för ett antal år sedan tillsammans med företrädare för (M) och (KD) förslag om att bredda ägandet av energibolaget Tekniska Verken alternativt att sälja bolaget. Det gav ingen politisk framgång kan jag säga.
Linköpingsbornas vill ha sin elförsörjning via ett kommunalt bolag och man vill att kommunen ska gå i bräschen för miljösatsningar som t e x biogasutvecklingen, vilket skett via det kommunala bolaget.
Att kommunen inte skulle ha ett kommunalt bostadsbolag föresvävar inte heller särskilt många kommuninvånare liksom att inte skollokaler bör vara kommunägda.
Dessutom ska i ärlighetens namn också påpekas att de välskötta kommunala bolagens lämnar årlig avkastning till kommunkassan.

Så vad jag, Corren och möjligen en och annan Linköpingsbo må tycka om "hybriden kommunala bolag" så kommer nuvarande stabila kommunala ekonomi att behövas för att klara kommande investeringar. Och det är ingen överbeskattning. Det är god ekonomisk hushållning.

söndag 17 februari 2013

Läkarrollen vid bedömning av assistansbehov?

I den pågående rättegången rörande misstänkt assistansfusk i Linköping yttrar en läkare "det var inte min roll att vara domare". Detta yttrande med anledning av att läkaren själv beskriver att hon inte kunna finna några objektiva, sjukliga förändringar som berättigade till fortsatt assistans. Hon skrev att det varken är realistiskt eller humant att dra in den hjälp mannen hade haft under lång tid.

Så länge inte dom fallit ska man naurligtvis vara försiktig med bedömningar av fallet. Men läkarens uttalande om att "inte ha rollen som domare" är mycket anmärkningsvärd. Om Försäkringskassan och andra berörda myndigheter inte kan lita på att ett läkarutlåtande är sakligt grundat ur medicinskt perspektiv vad ska man då ha läkarutlåtanden till?

Den här frågeställningen var mycket aktuell under de år som sjukskrivningar och förtidspensioneringar sprängde alla gränser för vad ett socialförsäkringssystem tål. Särskilt höga sjukskrivningstal fanns i norr, där arbetslösheten var hög. Jag kan förstå läkare som hade ont om tid för patientbesöken och mötte en förtvivlad patient som "bad" att få fortsätta att vara sjukskriven, eftersom det var en enkel möjlighet till försörjning. Men det är ändå helt förkastligt agerande av en läkare.

Samtidigt som sjukförsäkringsreglerna sågs över så skärptes också kraven på läkarna. Nya intyg togs fram och läkaransvaret att beskriva patientens arbetsförmåga blev tydligt.

Detsamma måste självklart gälla vid läkarbedömning av om en person kan anses behöva personlig assistans eller inte. Läkarnas roll som "grindvakt" i socialförsäkringssystemen innebär att yttrandet ska avse personens medicinska status och ingenting annat. Vissa läkares "snällhet" mot några kan leda till att andra som verkligen är berättigade till personlig assistans av medicinska skäl inte får det för tilltron till läkarintyg har urholkats.

Precis som jag skrevi ett tidigare inlägg så måste dessa rättegångar leda till granskning av alla aktörer som kan ha en roll vid bedömning av assistansbehov.

tisdag 5 februari 2013

Assistansfusk får inte drabba de som har rättmätiga behov av assistans

Så har då återigen ett misstänkt fusk med assistansersättning uppdagats. För närvarande pågår rättegång mot den misstänkte men av det som hittills refererats från denna så verkar det handla om ett omfattande fusk, som dessutom kunnat pågå under lång tid. Med hjälp av läkarintyg uppenbarligen. Men också handläggningen/bedömning hos kommunen respektive Försäkringskassan. Och vilken roll har assistansföretaget haft?

Några svar finns inte än. Och heller ingen dom.
Men bara det som hittills kommit fram under rättegången gör mig urförbannad men också ledsen och förtvivlad. Så många människor lever med omfattande funktionsnedsättningar under hela sitt liv. De var för deras skull den personliga assistansen infördes. Det var för deras möjligheter att trots sina funktionsnedsättningar kunna leva som andra med arbete, studier, samhällsengagemang och familj.

Nu har den tryggheten förbytts i oro. Oro för vad händer vid nästa omprövning, har reglerna ändrats för att några fuskat? Till viss del har detta redan hänt och många har förlorat sin assistans.

De som fuskar begår inte bara ett bidragsbrott. De begår också brott mot de människor som har ett rättmätigt behov av denna service!

Det får inte bli så att de som verkligen behöver personlig assistans inte får den. Och inte heller att de, för att få assistans, tvingas svara på integritetskränkande frågor som hur många minuter ett toalettbesök tar och liknande frågor. Det måste gå att bedöma och bevilja assistans med respekt för den som söker och ändå eliminera risker för felaktigt utnyttjande.

Aktuella länkar: Corren från rättegången, Corren, bakgrund till rättegången, Östnytt
Läs också Carina Bobergs blogg

onsdag 30 januari 2013

Gymnasieförslag (S) utan analys och insikt

DN-debatt skriver socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och partiets skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan att de vill göra gymnasieskolan obligatorisk för att förhindra avhopp. Motivet är att utan gymnasieutbildning får unga inte jobb.

Att det är svårt att få jobb utan gymnasieutbildning är lätt att instämma i. Men analys av och insikt om varför så många hoppar av gymnasiet tycks saknas hos socialdemokraterna. Många elever saknar en tillräcklig kunskapsgrund från grundskolan. Vem får studiemotivation när man dag efter dag upplever att man inte hänger med i undervisningen? Det är i grundskolan de stora resurserna behöver sättas in. Lotta Edholm beskriver det bra.

När alla skolreformer som Folkpartiet genomfört får fullt genomslag kommer med all sannolikhet de flesta gymnasieelever att fullfölja sin gymnasieutbildning oavsett vilken inriktning de valt.  Det tar som bekant några år innan dagens 6-7-åringar har genomgått grundskolan och är på väg in i gymnasiet.