Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.
När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx
Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet och - kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.
Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.
onsdag 24 juni 2015
tisdag 2 juni 2015
Sommar i sjukvården
Sommaren 2015 inget undantag - Personalbrist i vården är rubrikerna. Självklart måste också vårdpersonal ha semester och de flesta vill ha det på sommaren (om den nu kommer någon gång). Och självklart innebär semesterperioden att tillgång till sjukvård och annan service måste begränsas något.
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.
Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?
En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.
Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.
Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?
En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.
Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?
torsdag 9 april 2015
Kompetenshöj beslutsfattare om svensk funktionshinderpolitik
Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och
analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens
kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den
grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.
En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och
Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det
beslutsfattare på myndighetsnivå.
Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är
att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som
andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och
full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla
nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.
Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men
tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och
syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas
även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.
Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en
lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av
beslutsfattare. Politiker på alla nivåer
och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält
kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.
Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS –
visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av
en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden
allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande
funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället
efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer,
som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och
undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes
Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.
Stor betydelse för synen på personer med
funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande
”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning
dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s
konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Under lång tid har
samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr
LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna
debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har
fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till
välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till
tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med
funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst
har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som
motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker
inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.
Linnéa Darell
Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattörHur ska "välfärdsnotan" betalas?
"Så snabbt ökar välfärdsnotan" är rubriken på en artikel i Dagens Samhälle (nr 14/2015). Där beskrivs vad som väntar kommunerna de närmaste åren. Bland annat beskrivs trolig kostnadsökning mellan åren 2013-2020 för äldreomsorgen med 14 %, för omsorg om funktionsnedsatta med 13 %, för grundskola/förskoleklass med hela 19 %. På SKL (Sveriges Kommuner & Landsting) tror man att skattehöjningar väntar i flera, särskilt mindre, kommuner.
Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.
Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt? Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.
Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.
Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.
Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt? Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.
Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.
fredag 3 april 2015
Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem
Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.
Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.
Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.
Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.
Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.
Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.
Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.
torsdag 2 april 2015
Kommunikation inte tillräckligt
Igår (den 1 april) beslutade regeringen att ge Myndigheten för Delaktighet och Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen om innehållet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I uppdraget ingår också att informera om innehållet i den Diskrimineringslag som gäller från och med i år.
Ett vällovligt uppdrag men alls inte tillräckligt utifrån den okunskap som finns kring svensk funktionshinderpolitik. Något jag bloggade om för mer än ett år sedan och där ingenting i rätt riktning har skett. Ett exempel på detta är Thomas Juneborgs blogginlägg idag.
Ett vällovligt uppdrag men alls inte tillräckligt utifrån den okunskap som finns kring svensk funktionshinderpolitik. Något jag bloggade om för mer än ett år sedan och där ingenting i rätt riktning har skett. Ett exempel på detta är Thomas Juneborgs blogginlägg idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)