Om Kränkande nollning

Anders Monemar skriver i dagens Corren om en kvällspromenad genom Linköping nu när nollningen pågår. Det var ingen upplyftande upplevelse. En tjej väntade på att bli hämtad för att komma hem. Hon hade tvingats bada i en fontän och därefter kletats in med ättika, barbecuesås och mjöl. Andra personer skribenten träffade på hade också badat och var insmorda i ägg, ketchup och mjöl. Ett antal kvinnor hade brösten markerade med spritpenna på blöta t-shirts. Fler exempel finns i artikeln.

Vari ligger det roliga, det som ska ge ett fint minne för att skapa gemenskap och gott kamratskap för resten av gymnasietiden?? När jag och andra har ställt frågan under årens lopp har svaret ofta blivit att detta ska inte vuxenvärlden lägga sig i. Ungdomarna skapar sina egna traditioner inför skolstart. Och svaren har kommit ifrån vuxenvärlden!
Många gymnasieelever har mått illa av att veta vad som väntar när första gymnasieterminen börjar. Men man behöver ju inte delta, eller? Nej, det är sant. Och en del avstår. Men dels har inte alla modet att göra ett eget val. Och sen var det väl meningen att arrangemangen genomförs för att skapa gemenskap inför de kommande gymnasieåren? Om då nollningen genomförs på ett sånt sätt att en del tvekar att delta, vad är då grundtanken värd?

Skribenten efterlyser ett vuxet ledarskap. Det borde vara självklart. Men kommer det att bli så nästa år?

Ny bostadspolitik men vart tog den bostadssociala aspekten vägen?

I förmiddags skrev jag om det bostadspolitiska program som Folkpartiet presenterade i helgen. Mitt fokus då var oron för att partiets förslag kan komma att innebära klartecken till att nybyggda studentbostäder inte behöver vara fullt tillgängliga.
Men programmets tyngdpunkt är som rubriken anger en "Reformagenda för en ny bostadsmarknad". Något som verkligen behövs. Fakta är att till år 2020 (som faktiskt bara ligger 5 år framåt i tiden)behöver ca 430 000 nya bostäder byggas. Många exempel finns på en illa fungerande bostadsmarknad.
Ett exempel är de långa köerna till hyresbostäder. Och det är hyresmarknaden och hyresnivåerna, som är höga redan i befintligt bestånd, som detta inlägg kommer att handla om. Socialtjänsten i de flesta större kommuner kan vittna om hur svår den bostadssociala situationen är. Under ett antal år har svaret från kommunpolitiker på socialsekreterarnas nödrop varit: vi måste få igång bostadsbyggandet och vi måste få till stånd s.k. flyttkedjor. Det sistnämnda handlar om att nuvarande bostadsinnehavare borde flytta till nybyggda bostäder och om de är pensionärer till smålägenheter så att barnfamiljerna kan antingen köpa deras hus (eftersom det byggs så få nya och de som byggs är så dyra) eller flytta in i de stora lägenheter som pensionärerna är ansvarslösa nog att bo kvar i trots att de (pensionärerna alltså) inte anses behöva så många rum. Jag återkommer till varför inte pensionärerna flyttar i den utsträckning som politiken och bostadsplanerarna tycker att de ska.

Om nu flyttkedjor skulle ske i ökad grad leder de då till att lösa de bostadssociala problemen? Nej, väldigt sällan. Jag såg för några år sen resultatet av en "kedja" där 4-5 bostadsinnehavare bytt bostad men i slutändan blev den tillgängliga bostaden ändå för dyr för den som hade mycket litet ekonomiskt utrymme till sitt boende.

Tillbaka till pensionärerna som inte vill flytta. En orsak är skatteregler, som tas upp i rapporten och som också påtalats av Boverket. Men en annan orsak som det sällan talas om (i varje fall hör jag den sällan nämnas i den allmänna bostadspolitiska debatten) är den som de flesta pensionärer ställer sig: varför ska jag/vi byta till betydligt mindre bostadsyta men till avsevärt högre hyra? För det är ju den krassa verkligheten att även om bostadsytan är betydligt mindre så är hyran betydligt högre.
Sen tycker jag det rent allmänt är ett diskriminerande synsätt att man som pensionär ska känna att samhället ska ha synpunkter på hur mycket bostadsyta jag vill använda. Dagens pensionärer väljer att fortsätta att utöva både gamla och nya intressen varav en del kanske kräver en god yta. En bostad är ju inte bara något att bo i. En bostad är ju också något att leva i. Har man gnetat och sparat - och till skillnad från flertalet av dagens nyblivna husägare - amorterat - så borde man ha rätten att bo kvar så länge man själv vill utan samhällets pekpinnar.

Löser då ett ökat bostadsbyggande bostadssituationen för de med lägst inkomster? Ja till viss del eftersom ett stort utbud leder till lägre hyror än ett begränsat. Men eftersom hyresnivåerna redan i dagens befintliga bestånd oftast är höga - för höga - för den med små inkomster och inga marginaler, så består problemen. Därför måste ett reformprogram för en ny bostadsmarknad också innehålla idéer om bostadssociala lösningar. Vilket tyvärr saknas i folkpartiprogrammet. Att som
Robert Hannah hänvisa till att det får den socialpolitiska gruppen behandla, håller inte när förslag offentliggörs. Då måste helheten redovisas annars riskerar de goda förslagen i reformagendan skymmas av den oro som skapas kring bristen på socialt ansvar. Detta gäller i högsta grad för ett socialliberalt parti!

Ny bostadpolitik

Efter år av för lite byggande är nu debatten i full gång kring bostadspolitiken. Och för all del även byggandet verkar ha kommit igång. I alla fall ses byggkranar nästan var man än befinner sig i många städer. Igår presenterade Folkpartiets partiledare Jan Björklund partiets förslag inför höstens landsmöte. Utöver bostadsgruppens förslag finns ett antal motioner på området. En av den har jag själv skrivit. Den handlar om att krav på tillgänglighet inte får åsidosättas heller avseende studentbostäder.

"Även studenter behöver tillgängliga bostäder

Att bristen på studentbostäder är stort samhällsproblem som måste åtgärdas är vi alla ense om. Vägen dit är dock inte att bygga otillgängliga bostäder. I Boverkets rapport Tekniska egenskapskrav på tillgänglighet för studentbostäder med tidsbegränsat bygglov (rapport 2014:30) framhålls att påverkan på byggkostnaden av att ta bort de tekniska egenskapskraven är relativt liten i förhållande till byggkostnaden som helhet. Dessutom är det, enligt rapporten, osäkert om borttagandet av kraven skulle leda till ökat utbud av studentbostäder.

Vissa förändringar i plan- och bygglagstiftningen i syfte att förenkla och förbilliga byggandet av bostäder för bland annat studerande har redan skett. Avsteg från tillgänglighetskrav har t ex gjorts vad gäller inredning av bostäder på vindar.

När lagstiftningen om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund infördes 1 januari 2015 undantogs bostäder med skälet att tillräckligt skydd redan finns i PBL(Plan- och bygglagen). Att en riksdagsmajoritet, där Folkpartiet ingår, nu begärt att möjligheter att bygga mindre tillgängligt på nytt ska utredas för vissa typer av bostäder är att vrida klockan tillbaka.

Argumentet att var och en av de boende i en studentbostad endast använder bostaden under en begränsad tid är inget skäl att begränsa tillgängligheten. Högskolestudier pågår minst 3-4 år och att under de åren inte kunna ta emot vänner eller en partner med funktionsnedsättning eller att själv inte kunna nyttja sin bostad om man blir beroende av tillgänglighet visar på ett omodernt och kortsiktigt tänkande. I ett samhälle för alla ska studentbostäder precis som andra bostäder vid nybyggnation uppfylla grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet. Allt annat är att öka diskrimineringsgraden i stället för att minska den. Detta kan aldrig vara socialliberal politik år 2015."

Jag vet inte om det ligger något mer i det utvidgade uppdraget till Akademiska Hus än att se till att det framöver finns tillräckligt med studentbostäder på alla universitetsorter i landet (punkt 10 i FP-programmet). Men jag är oroad. Precis som jag skriver i motionen så har riksdagen inkl Folkpartiet begärt en ny utredning om möjligheten att bygga mindre tillgängligt avseende studentbostäder.

Nu väntar jag med spänning på vad FPs partistyrelse kommer att säga om motionen inför landsmötesbehandlingen.

 

 

Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste bort - alla behövs!

År 2009 infördes i Sverige lag mot åldersdiskriminering. Jaa, faktiskt finns en sån lag i Sverige! Det är svårt att tro då åldersdiskrimineringen fortsätter bland annat i arbetslivet. Och det är denna diskriminering som detta blogginlägg kommer att handla om.
Debattartikeln i Aftonbladet idag "Vår bästa tid är nu - men vi är förbannade" borde stämma till eftertanke bland arbetsgivare - och fackliga organisationer. För vilken facklig organisation driver en medlems önskan om att få jobba efter 67? Jag bara undrar. Om det finns sådant exempel så skriv gärna en kommentar på detta inlägg eller på min Facebook-sida.

Jag tror att en av orsakerna till att det fortfarande anses så självklart att en person ska avsluta sitt arbetsliv vid 65 eller senast 67 år är att den traditionella synen på arbete lever så starkt kvar i Sverige. Arbeta måste man göra för sin försörjning. Och när möjligheten till försörjning via pensionen inträffar då kan arbetslivet avslutas.

Och för många människor är detta rätt och naturligt. Och de ska respekteras för sitt val. Pension är en av våra viktigaste välfärdsreformer och ska fortsätta att så vara. Men inom många delar av arbetslivet har förändringar skett. Och likaså beträffande människors hälsa och livsvillkor. Sammantaget betyder det att för många äldre är det inte självklart är sluta sitt aktiva yrkesliv bara för att "pensionsåldern" inträffar.

Alla branscher kan heller inte dras över en kam. I vissa är det inte ens möjligt att arbeta till 65 medan det i andra egentligen inte finns några skäl till "slut-tid". Här finns det mycket att göra ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det borde arbetsgivare och fack ägna mer tid åt i stället för att fortsätta fixera vid åldersgränser.

Vi vet hur svensk ålderspyramid ser ut. För övrigt likadan i stora delar av Europa och övriga världen. Allt färre yrkesaktiva ska försörja alltfler som passerat den magiska gränsen 65/67 år. Höjd pensionsålder diskuteras. Och kommer att behöver genomföras. Minns att när allmän pension infördes 1913 var också då gränsen 65 år. Då levde väldigt få svenskar över den åldern. Idag blir alltfler både 90 och 100 år.
Om valfrihet att jobba så länge varje individ vill och kan, varför då ha en pensionsåldersgräns kanske någon undrar. Jo, det finns säkert en mängd praktiska skäl kopplat till regelverk och styrsystem. Problemet är, som jag ser det, inte åldersgräns för när det är möjligt att ta ut pension utan problemet är bristande valfrihet. Och - inte att förglömma Åldersdiskrimineringen! Vilken ofta inträffar avsevärt tidigare än vid 65.

Ännu ett olagligt polisregister

För ett halvår sen avslöjades att Stockholmspolisen hade ett sk Kvinnoregister. Registret har inneburit att kvinnor som anmält att de blivit misshandlade registrerats med känsliga personuppgifter och i många fall kränkande omdömen. Något som självklart inte är tillåtet. Lika självklart borde vara att svensk polismyndighet vet att sådana register är olagliga. Dessutom borde man ha lärt sig något efter debatten och konsekvenserna efter avslöjandet av Skånepolisens romregister.
Att Stockholmspolisen inte dragit slutsatsen efter detta att inte heller Kvinnoregistret kan vara tillåtet tyder på okunskap kring regelverk rörande integritetsskydd och/eller bristande respekt för medborgarna.

Det nya regeringsuppdraget till Polismyndigheten (som nu är en samlad myndighet) innebär att säkerställa att de anställda som arbetar med personuppgifter känner till vilka lagar som gäller och att lagstiftningen följs. Med tanke på att nuvarande polisdatalag med skärpt innehåll beträffande integritetsskydd, har funnits i tre år (!) så är det ett mycket rimligt krav som ställs. Utbildning i gällande lagstiftning är naturligtvis nödvändig. Jag tror dock att till detta behöver också kopplas ett - låt oss kalla det - värdegrundsarbete rörande attityder inom Polisen. Om de som handlägger respektive beslutar inte är medvetna om varför integritetsskyddet är viktigt så lär nog tyvärr efterföljden av lagstiftningen halta även i fortsättningen.

http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2015/skarp-kritik-mot-polisens-sa-kallade-kvinnoregister/

Personliga ombud - en reform väl värd att bevara och utveckla

Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.

När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx

Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet  och -  kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.

Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.

Sommar i sjukvården

Sommaren 2015 inget undantag - Personalbrist i vården är rubrikerna. Självklart måste också vårdpersonal ha semester och de flesta vill ha det på sommaren (om den nu kommer någon gång). Och självklart innebär semesterperioden att tillgång till sjukvård och annan service måste begränsas något.
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.

Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?

En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.

Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?