torsdag 4 januari 2018

Balansera tilltron till kameror som trygghetsskapande

Sen jag skrev sist har både jul och nyår passerat. Och redan även några dagar av det nya året 2018. Årskrönikorna avseende 2017 avstår jag från att kommentera eftersom de redan är historia. Om än färsk sådan.
Vad väntar oss 2018? Ja, förmodligen både känt och okänt som ett nytt år brukar innebära. Speciellt i år är att 2018 innebär val till riksdag, kommuner, regioner/landsting den 9 september. Och det är ett val med en mycket oviss utgång. Framförallt vad gäller riksdagsvalet. Sverige kan inte i fyra år till ha ett styre där medborgarna frågar sig i bästa På spåret-stil "Vart är vi på väg?". Alltså behövs en majoritetsregering som kan genomföra det uppdrag som väljarna ger i september. Men hur ska denna regering se ut? För mig är det självklart att Sverigedemokraterna INTE kan ingå. Dess partiledning må ha ett ständigt pågående renhållningsarbete för att få partiet att framstå som rumsrent. Men gång efter annan avslöjas de grundläggande värderingarna i partiet av enskilda medlemmar och förtroendevalda. Nu senast på SD-kongressen i Norrköping. Ett parti som inte erkänner alla människors lika värde är för mig otänkbart som regeringsparti! Jag blir därför mycket bekymrad när jag hör att moderater och kristdemokrater inte kraftfullt utesluter samarbete med SD. Att gömma sig bakom ord som "de (SD) ska inte få något inflytande. Vi ska inte förhandla med dem. Men vi kan inte hindra dem från att rösta med oss" känns inte seriöst. Gör en ny regering sig beroende av att SD röstar på regeringens förslag så kommer de självklart att vilja ha något tillbaka i form av inflytande på för dem viktiga politikområden. Svårare än så är det inte!

Nog med denna utläggning kring det kommande valet. Egentligen skulle detta inlägg handla om Polisens önskemål om mer kameraövervakning på hårt utsatta brottsplatser. "Tio gånger fler kameror behövs" enligt artikel i Corren. Idag finns 150 kameror på brottsutsatta platser i landet. För att öka tryggheten och för att klara upp fler brott behövs många fler och på många fler platser.
Jag har under ett antal år både följt och deltagit i debatten om den ökande kameraövervakningen i samhället. Tidigt läste jag och tog intryck av boken "1984". För mig som liberal är ett samhälle där människor övervakas på gator och torg och i andra sammanhang helt främmande. Otaliga gånger har jag som ledamot av kommunstyrelsen i Linköping röstat nej när skolor, näringsidkare m fl velat ha kommunens välsignelse inför Länsstyrelsens beslut kring deras ansökningar om att få sätta upp kameror.

Men samhället och brottsligheten har förändrats. Och jag inser att den nya verkligheten i många fall behöver kameraögon. Framförallt för att klara upp begångna brott. Jag kan självklart inte blunda för att på grund av kameraövervakning har många både större och mindre brott kunnat klaras upp och den/de skyldiga gripits och straffats. Däremot är jag inte lika säker på att kameraövervakningen förhindrar brott. För några år sen visade BRÅ att så inte var fallet. Jag har inte sett någon ny statistik men ska kolla det. Att tryggheten upplevs öka beror nog snarare på det som sägs i artikeln ovan, nämligen att när de kriminella grips och lagförs så blir det lugnare på aktuella gator och torg. Och allmänheten åter vågar uppehålla sig där. Och detta har självfallet ett värde för oss alla.

Som viss balans till den artikel jag refererat till ovan så finns ytterligare en artikel om kameraövervakning. Läs artikeln "Kamerorna har flyttat på brottsligheten" där avslutningen handlar om att det kan finnas vissa risker med för hög tro på kamerornas effekter och att de bara är ett komplement till andra samhällsinsatser.




måndag 23 oktober 2017

#metoo-kampanjen var nödvändig

Ingen har velat tro att en kampanj likt #metoo skulle behövas. Men nu vet vi. Det behövdes en ögonöppnare. På ett stort antal platser genomfördes igår torgmöten med stor uppslutning. Företag - inte minst i mediavärlden - och organisationer - bland annat inom idrotten samlar nu chefer och medarbetare för diskussion i ämnet sexuella trakasserier och övergrepp. På några håll har redan huvuden fått rulla. Samtidigt får användandet av sociala medier i sammanhanget inte bli forum för felaktiga utpekanden och ge utrymme för anklagelser som i grunden handlar om besvikelser och försmåddhet och därmed behov av hämnd.

Hur har det kunnat bli så här och så vanligt förekommande? Man kan i alla fall konstatera att tafsande och andra sexuella trakasserier och övergrepp inte startade i Sverige hösten 2015 när många män från andra länder kom hit som flyktingar. Något som påståtts eller i alla fall antytts i media och av framförallt Sverigedemokraterna. En uppfattning som fått visst fäste hos befolkningen framförallt bland dem som är emot invandring.

Regeringen bjuder idag in till samtal med arbetsmarknadens parter i frågan ur ett arbetsmiljöperspektiv. Såg på Facebook någon kommentar kring att det väl snarare är en uppfostringsfråga än en fråga för politiken. Min tro är att den behöver diskuteras i alla sammanhang där människor möts. De flesta som vittnat de här dagarna har utsatts på jobbet och eller inom föreningslivet bl a inom idrotten.

När våldtäkter tidigare har uppmärksammats i offentliga - även i privata - samtal så har det ofta handlat om tjejers klädsel. Och vid polisförhör och rättegångar har frågor ställts till den drabbade kvinnan på ett sätt som bara kan tydas som att "har du så korta kjolar och/eller urringade tröjor så får du väl räkna med att det lockar killar". Underförstått att klädseln inbjuder till tafsande och till och med till våldtäkt. Då vill jag bara påminna om att korta kjolar inte är någon ny företeelse. Slutet av 1960-talet hade vi som då var unga också mycket korta kjolar under några år. Äldre människor förfasade sig så som den äldre generationen oftast gjort (och kanske fortfarande gör) över unga och deras klädmodeMen jag kan inte minnas att vi tjejer behövde vara mer försiktiga när vi gick ut än vi varit tidigare. 

Nej, något annat har förändrats. Det handlar, tror jag, om bristen på respekt för varandra som människor. Mitt i alla vittnesmål från kvinnor i samband med #metoo- kampanjen ska vi inte glömma att också män idag blir utsatta för tafsande, sexuella trakasserier och övergrepp både av andra män och av kvinnor. Låt vara att det inte alls är av den omfattning som kvinnor utsätts (vad som är känt i alla fall) men det förekommer trots allt. Har aldrig hört att det skulle bero på killars klädsel!

Jag brukar säga till unga tjejer att din kropp är just DIN kropp. Ingen annan får ostraffat röra något annat som du äger. Således inte heller din kropp. Och vad gäller din klädsel så kan du gå ut naken om du skulle vilja. Möjligen kan du gripas för förargelseväckande beteende. Men du kan aldrig bära ansvaret för att någon tafsar eller på annat sätt våldför sig på dig och din kropp!

Låt oss nu innerligt hoppas att de samtal i media, på arbetsplatser, inom organisationer, hemma vid köksborden och överallt annars där de uppstår och behövs, leder till förändrade beteenden. Och att samtalen aldrig upphör. Debatt och diskussion kring frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män och respekt för alla människors lika värde måste alltid pågå för att inte glömmas bort.   

torsdag 21 september 2017

Budgetproppen förstärker bilden av syftet att kraftigt inskränka rätten till personlig assistans

Gårdagens budgetproposition innehöll reformer för 40 miljarder kronor. Mycket är lovvärt, annat mindre angeläget ja t o m helt onödigt och en del som behövt ingå saknades. En av de viktiga poster som saknades är resurser till LSS-insatsen personlig assistans. Många som borde fått assistans om Försäkringskassan - och regeringen - följt grundprinciperna i lagstiftningen får numera avslag alternativt kraftig reducering av timmar trots att behoven inte förändrats.

Eftersom människors behov - rätt till insats - inte försvinner så måste kommunerna träda in. En kommun har alltid det yttersta ansvaret när behov av stöd finns. Och detta rider nu ansvarig minister på. Många kommuner har snabbt ökande socialbudgetkostnader på grund av denna hantering från regeringen och Försäkringskassan. Då hade det varit högst rimligt att statsbudgeten innehållit kompensation till kommunerna. Men så icke. DN skriver om detta idag.

Denna uteblivna kompensation förstärker bilden av att regeringens syfte är att kraftigt inskränka möjligheterna till personlig assistans för de som är i behov av sådan. När ansvarig minister i nämnda DN-artikel påpekar att LSS-området inte alls är bortglömt genom att hänvisa till en mindre uppräkning av schablonersättningen samt 350 mkr till habiliteringsersättning då undrar nog många med mig om hon överhuvudtaget förstår vad som pågår.

onsdag 20 september 2017

Ännu ett avslöjande kring vidriga förhörsmetoder av barn

Så har ännu ett fall kring hur ett barn har förhörts under vidriga förhållanden. DN skriver om det s.k.Saxmordet i Södertälje år 2001 där en pojke hittades död. Hans kompis som då var 12 år förhörs och till sist "erkänner".
Alltså ännu ett fall liknande pojken Kevin där två bröder "fälldes" för mord.

Det som hittills kommit fram kring förhörsmetoder och övrig handläggning är så grymt att man bara vill gråta. Det är ändå inte längre än sexton år sedan och då borde kunskap funnits kring hur svenskt rättsväsende ska sköta förhör med misstänkta barn.

Nu öppnas även detta fall på nytt. Det är bra och absolut nödvändigt.

Läs hela intervjun med Sara

Igår skrev jag om Sara, som hoppas att Sverige gör det möjligt för henne att få tillgång till det läkemedel hon behöver. Då fanns inte intervjun med henne digitalt. Idag har Corren lagt ut den.

tisdag 19 september 2017

Ska 35 mkr skattepengar användas till elcykelpool eller till behandling med särläkemedel?

Rubrikens fråga kanske tycks egendomlig. Men läs hela inlägget och reflektera. Kommentera gärna.

I ÖstgötaCorrespondenten idag (finns tyvärr inte digitalt)läser jag om Sara, som lider av en s.k. sällsynt diagnos och hennes förhoppning om att få tillgång till den medicin som finns men som ännu inte används i Sverige. Sara lider av SMA (Spinala muskelatrofier). Sjukdomen leder till muskelsvaghet och muskelförtvining. Sara har fick sin diagnos vid ett och ett halvt års ålder. När hon var tre år fick hon sin första elektriska rullstol.

Tidigare har det inte funnits någon bot. Men i december 2016 godkändes ett nytt läkemedel i USA och under 2017 har godkännande skett inom EU inkl i Sverige. Hos Sara väcktes naturligtvis förhoppningar. Förhoppningar om att kanske slippa mista fler förmågor, kanske t o m återfå några. Och att kunna fortsätta att arbeta.

Men.... ett godkännande av läkemedel betyder inte per automatik att det används. Läkemedlet Spinraza är mycket dyrt. Dylika läkemedel kallas särläkemedel och den totala kostnaden för den typ av läkemedel motsvarar bara tre till fyra procent av Sveriges totala läkemedelskostnader. Men kostnaden för att behandla varje berörd patient kan uppgå till flera miljoner kronor per år. Detta på grund av att utvecklingskostnaderna slås ut på ett litet antal patienter.

Det s.k. NT-rådet ger rekommendationer till hur regioner/landsting ska förhålla sig till nya läkemedel. I detta fall har NT-rådet begärt en hälsoekonomisk bedömning av läkemedlet Spinraza och tidigast i november i år kan ett beslut förväntas. En sådan analys betyder att rådet sätter ett pris på den förbättrade hälsan och livskvaliteteten som läkemedlet kan ge. Om ett visst takpris överstigs avråds sjukvården att ta läkemedlet i bruk trots att det är godkänt för användning.
Spinraza är det första läkemedlet mot SMA. I USA kostar behandlingen cirka 6,8 miljoner första året och därefter 3,4 miljoner/år och patient. Antag att kostnaden skulle vara densamma i Sverige så skulle tio års behandling för Sara kosta 37,4 miljoner. Jag gör den uträkningen för att relatera till en annan planerad samhällskostnad jag beskriver nedan.

Alltså - det är inte en patients möjlighet till en bättre hälsa och ett så normalt liv som möjligt trots sin sjukdom, som är helt avgörande. En vanlig kommentar från regioner/landsting kring särläkemedelskostnader är att de riskerar att "tränga undan" annan vård.

I samma tidning samma dag läser jag att min egen kommun Linköping ska besluta att avsätta 35 miljoner kronor under tio år för att inrätta en elcykelpool. Kostnadsfördelningen under perioden är 10 mkr år ett och sedan 2,8 mkr/år. Alltså i stort sett samma kostnad som skulle räcka för att region Östergötland skulle kunna ge Sara tio års behandling.

Visst - jag vet att cykla (även med elcykel) ger hälsovinster och jag vet också att det är en annan offentlig kassa. Men i båda fallen handlar det om användandet av allas våra skattepengar, som politiken fått förtroendet att disponera till medborgarnas bästa.

Några kommer säkert att tycka att det är bättre att låta några hundra personer få råd att cykla till jobbet mot en billig penning än att sjukvården spenderar motsvarande miljoner på att ge en enda människa möjlighet att jobba och i övrigt leva ett någorlunda gott liv trots en svår och livslång sjukdom. Jag delar inte den uppfattningen. Dessa cyklister - åtminstone merparten - kan själva förbättra sina levnadsvillkor av egen kraft och med egen finansiering. Men en sjuk person kan inte själv bekosta ett läkemedel som den offentliga sjukvården knappt anses ha råd med.

tisdag 12 september 2017

Vi måste alla ta avstånd från nazistpartiernas framfart

Nazister på gatorna på judarnas heligaste dag - Jom Kippur. Detta sker i Sverige 2017. Alla har rätt att demonstrera i vårt land. Visst! Debatten tycks nu mest handla om den olämpliga marschvägen. Och jag håller med debattören Willy Silberstein när han i Aftonbladet vädjar till Dan Eliasson om att förmå poliskollegorna i Göteborg att ändra vägen så att deltagarna i synagogan ska slippa se nazisterna med allt vad det innebär känslomässigt för dem.

Dock får den diskussionen inte göra att vi glömmer att nazisternas framfart i vårt land måste hejdas. Den debatten måste pågå ständigt. Vi har misslyckats med att hejda Sverigedemokraternas allt ökande inflytande. Ska vi även misslyckas med att hejda nazistpartierna? Nej, menar jag, det får inte ske. Vi måste alla hjälpas åt att beskriva vad den ideologin och dess anhängare står för och vad de vill med Sverige och i andra länder där de blir alltmer framträdande. Om knappt ett år är det val i Sverige. Det är hög tid att nu börja intensifiera debatten!